me now

just nu: för jävligt. ångestångestångest. kan inte andas, vill inte andas. känns som om jag ska explodera, som alltid, men jag vänjer mig aldrig. vet inte vad jag ska göra, hur får jag det att sluta? hur får jag det att sluta? rum som snurrar, ögon som värker, händer som skakar. det är så mycket mer än bara knoppar som brister, hör du det? så många människor som ikväll sitter i sina hem och skakar när deras sorger blir för tunga och saknaden för stor. knoppar som inte bara brister utan som helt enkelt spränger sig själva i luften, ohanterbart. tårblöta badrumsgolv och frusna nakna kroppar, alldeles för många och alldeles för svårt. för många som hyperventilerar och för många som slår sina händer i kakelväggarna, alldeles för många som somnar på tabletter nu. jag vet inte vad jag ska göra, hur ska jag andas? det handlar inte om kärlek, det handlar om saknad. det handlar om att den jag allra helst vill ha nära mig nu inte existerar och jag kan inte andas utan henne. så vad gör jag? jag bara skakar, hyperventilerar, slår händerna i kakelväggen. mer finns inte att göra.